Krönika: "Den kommer aldrig bli omodern"

Av Per Brolléus

En krönika från redaktör Brolléus om att nu ska gamla Örjans vall snart vara ett minne blott och hur oslagbart modern fotbollsarenan var en gång i tiden.

Jag minns att himlen var blå och att det nog var IFK Norrköping som var på besök. Det var 1978 och jag hade aldrig tidigare satt min fot på Örjans vall. Det blev två besök på Örjans det året och jag var så grymt imponerad över att man i Halmstad hade en fotbollsarena, eller fotbollsstadion (ingen sa arena på den tiden), som liknade de som vi såg på Tipsextra. Alltså en engelsk typ av arena helt utan löparbanor. Alla andra, i alla fall i min värld, hade tjugo meter kolstybb mellan läktarplats och den kritade långa linjen jämte planen.

Wow. Det är som att vara i England, tänkte jag som var van vid att titta på Östers matcher i Växjö dit farsan hade tagit mig redan några år tidigare. Värendsvallen i Växjö, den andades bara en enda sak: Sovjet. Fula betongfundament och en gräsligt låg lutning på läktarna gjorde att jag som tioåring oftast glodde in i arslet på en 70-talsfull gubbe i skägg som fes efter korven i pausen och luktade vidrigt av den byxljumma explorervodkan han sippade på då och då.

I Halmstad satt man ned och kom nära planen. Och jag fick en känsla av, som såklart är tokfel, att inga gubbar fes. Iallafall inte alls lika mycket som på Värendsvallen i Växjö.

Alltså, wow.

Kramkalas efter SM-guldet 1979. Foto: Bildbyrån

Jag tänkte då, 1978, att Örjans Vall kommer för evigt vara den modernaste och fräckaste fotbollsstadion i Sverige. Ingen kommer ju någonsin kunna slå känslan av komma nära spelarna. Minns Rutger Backe, Sigge Johansson och Hasse Selander.

Och sen var det ju Nanne Bergstrand. Han var ju smålänning och en sån var man ju liksom släkt med. Men, men. Örjans vall skulle omöjligt gå att göra modernare, fräckare eller bättre. Den hade allt.

Åren går. Klubb efter klubb, eller stad efter stad ska man nog säga, bygger nya fantastiska arenor. Det är väggar runt om. Det är korvkiosker och pubar och restauranger lite varstans och de får häftiga namn som är kopplade till villiga sponsorer.

Men inte Örjans vall…

Foto: Krister Andersson/Bildbyrån

Örjans vall ser likadan ut, entrén är densamma, spelaringången Allt är likadant. Det är så likadant att i somras när jag var på ett par matcher så kände jag mig som den 16-årige Per som snart skulle sätta mig i en stekhet och rökfylld buss med överfulla askkoppar i ryggstödet för att åka hem till Ljungby igen.

Men nu. Änteligen. Örjans vall har gjort sitt och innan jag är 70 år så hoppas jag få se HBK springa ut på den nya arenan. Kanske har jag ett barnbarn med mig… Kanske. Men jag lovar. Han eller hon ska slippa doften av explorer och John Silver utan filter, men förhoppningsvis ska barnbarnet tänka: Det här måste vara världens bästa arena för fotboll.

Per Brolléus

En gång i tiden en 16-årig grabb som fick uppleva världens modernaste fotbollsarena

Foto: Krister Andersson/Bildbyrån